varning otåliga läsare - långt inlägg

vi möttes upp alla tre på Arlanda en söndag för ungefär tre månader sedan
nervösa och uppspelta sa vi hejdå till några nära & kära
och hoppade på planet som tog oss första etappen till London Heathrow.
i London hade vi en ganska lång väntan och vi försökte fördriva tiden med att spela frågespel.
till slut släppte flygvärdinnorna på horden av människor som skulle till eller genom Bangkok.
efter blott någon timme hade Kajsa drabbats av lite lätt panik.
det där att sitta 25 timmar på flygplan var inget som föll henne i smaken
så hon valde att (helt frivilligt, typ..) spy upp all tidigare samlad upphetsning.
bokstavligt talat.

hursomhelst, vi kom i alla fall fram till Sydney efter någon dag.
tiden i Sydney tillbringade vi med att strosa runt Operahuset och Sydney Harbour Bridge.
vi tog oss ut till Manly Beach och framför oss i kön för att köpa biljett till färjan stod ett upprört äldre engelskt par.
efter lite tjuvlyssning förstod vi att de ville åka färja på sin bussbiljett för:
"så kan vi ju göra hemma i London!"
himlandes med ögonen tog vi våra biljetter och tyckte att om man nu vill att allt ska vara precis som hemma, varför stannar man då inte hemma?

På vandrarhemmet i Sydney mötte vi stereotypen av svenska unga resenärer i Australien:                               två smala blonda bitchiga tjejer utan självförtroende. Den ena lilla tjejen, som säkert var lika gammal som oss själva men vi tyckte dom var riktigt små, talade om för sin kompis att ”sådär kan man ju faktiskt inte klä sig och den där tröjan syns det för tydligt att du haft sen du va typ tolv. Du måste kasta den”

Stolta över att vi kommit längre än så i utvecklingen tog vi några glas vin och gick ut i natten. Jag tog en liten omväg via en skyskrapa och beundrade utsikten från en lokalbos kontor.

Sedan var det dags för Blue Mountains som imponerat så på mig under mitt förra Sydney-besök. Med samma tokiga guide som sist kände jag mig nästan som hemma och jag är övertygad om att mina reskompisar kände samma fascination som jag själv.

Efter Sydney styrde vi kosan mot jordbävningsdrabbade Christchurch. Vi hämtade våran bil, hoppade in och satt som frågetecken ett bra tag. För det första gick inte nyckeln att vrida runt och vi letade efter nåt reglage som skulle göra detta möjligt innan vi insåg att vi nog fått fel nyckel. När det rättats till stötte vi på nästa problem: varför rör sig inte bilen när jag trycker på gasen? Någon vänlig själ informerade mig om att jag hade handbromsen i, och det tog oss ytterligare 10 minuter och hjälp från personalen innan vi hade lyckats få ur handbromsen..

Glatt testkörde vi runt i området, handlade och tankade innan vi begav oss ut på vägen. Vi hann inte köra långt innan körningen utvecklades till den värsta i mitt liv. Det blåste så dant att vägpinnarna på sidan av vägen vobblade horisontellt och vår 3,5 meter höga bil var svår att hålla på rätt sida av vägen av oss oerfarna förare. Efter att jag fått ett nervöst sammanbrott och stannat på sidan av vägen när jag legat i 30 km/h en stund och irriterat bakomliggande bilar, bytte vi förare och kom till slut fysiskt helskinnade fram till vår första campingplats.

Äventyret på Nya Zeeland hade börjat. Vi körde längs slingriga vägar, upp & ner för berg, på sidan av vackra berg, vi stannade vi otroligt vackra sjöar och vi såg natur mer fantastisk än vi nånsin kunnat föreställa oss. Vi tittade på rullande isberg, glaciärer, extrema mängder får och pungråttor, inbillade pingviner, gamla och oanvändbara kartor, på regnskogar och vackra klippformationer. På Kajsas födelsedag insåg vi vidden av vår fruktansvärt dåliga kondition och också att vi alla tre är väldigt rädda för att kasta oss utför bergskanter.

Två dagar senare, fortfarande vid liv, tog vi pensionärsbussen ut till Milford Sounds vackra omgivningar. Bussen stannade ungefär var femte minut för fotografering eller kissmöjligheter. Oerhört frustrerade insåg vi att en körning som skulle tagit 2,5 – 3 timmar istället tog oss 7,5 timme. På båten i Milford Sound förstummades vi av höga raka bergskanter, vattenfall och öppet hav. När mörkret lagt sig spanade vi efter delfiner och lät oss skrämmas av jagande fiskmåsar.

 

Alla våra nervkittlande äventyr har vi redan berättat om. Dock kanske vi har missat att nämna att vi alla, någon gång under dessa äventyr, såg vårt liv passera revy efter att ha utmanat våra största rädslor. Emellan alla äventyr ville vi ta en paus och slappna av och tog oss därför varsin massage. Med ömmande axlar och skuldror ville vi ha djup muskelmassage. Det fick vi bittert ångra.

I Auckland uppsökte vi vulkanen Mt Eden. Trots vetskapen om att denna vulkan ligger mitt i en storstad vandrade Kajsa besviket ner kort efter vi kommit upp, muttrande att det ju inte är en riktig vulkan om det inte finns svarta stenar och glödande kol. För att bota lite av besvikelsen gick vi på en skojig barnfilm på bio innan det var dags att bege oss till dom magiska Cooköarna.

På flygplatsen slog vi oss ner och började spana lite smått på killarna som satt mittemot. ”Jag tror att dom också ska till Cook, dom har en karta, vart fick dom den?!” Efter att ha tagit mod till oss och frågat var vi också ägare till samma fina karta, som det visade sig senare att den inte hjälpte oss ett smack då vi inte tittade vad som faktiskt stod på kartan.

Flygresan till Cook innebar att vi fick förmånen att uppleva måndagen den 18e april två gånger! Mycket märklig känsla. Flygresan från Cook innebar då förstås att vi aldrig någonsin fick vara med om allt fantastiskt som hände den 25e mars, då den dagen helt försvann.

På Cooköarna blev vi som vi nog tidigare erkänt osams med den lokala polisen, vi uppfann moppedansen och fick lära oss axeldansen av en nyfunnen vän. Jag fick också äran att lära ut konsten att snorkla till mina två flickor. På Cooköarna blev vi kända som ”the hitchhikers with a LOT of plastic bags”. Detta kom sig av att vi två gånger, av två olika men för varandra inte okända sällskap, plockades upp längs vägen och kördes hem.

Från Cook via Auckland hamnade vi i Bangkok där vi shoppade loss ett par dagar innan Anna tog sin backpack och satte sig på ett flyg hem. Anna började med att glömma att hon gett sin handväska till Kajsa och ställde sig i kön till säkerhetskontrollen. Vi var sen tvungna att övertala vakten om att släppa in Kajsa så hon kunde ge Anna väskan. Vi trodde vi skulle mötas upp på andra sidan, då Kajsa och jag skulle flyga vi också, men så blev det inte och vi fick inget ledsen långsamt farväl.

Lite övergivna och ensamma utan Anna tog vi oss till Khao Lak, som visade sig vara övergivet. Den vackra nationalparken jag skulle dyka i var stängd för säsongen och efter blott en natt tog vi samma skumpiga buss tillbaka ner till Phuket. Vi begav oss till områden med turistgaranti och fick när vi satt och glassade på en båt i strålande sol med 35 graders värme höra att det snöade hemma. Med en hel skopa skadeglädje log vi förnöjt och la oss tillrätta på soldäcket.

På Phi Phi Islands spenderade vi tiden på stranden. Vi gjorde ett svettigt misstag: att klättra upp till en utsiktsplats i solsken. Utsikten var som utlovat väldigt vacker, men ack så varmt det blev och herregud vilken träningsvärk! Via Krabi sjukhus åkte vi till Koh Tao där vi intet ont anande sov i den sista mjuka sängen på resan. Koh Tao var en underbar plats som jag nu sitter i lägenheten i Stockholm och längtar efter.

Vi begav oss sen till Koh Phangan för att personligen uppleva ”Full Moon Party” Dock måste jag erkänna att vi tappade party-andan på resan och trötta stupade i säng före klockan 2. Dagen efter lämnade vi strandlivet och började etappen ”tempel och ruiner”.

Vad som har hänt däremellan har vi varit ganska duktiga på att beskriva.

Just nu känner mig lite tom på insideinformation och får nog inse mina begränsningar och avsluta detta inlägg en annan dag.

 

Så, fortsättning följer!